En liten.....

Det är sju år sedan min älskade lilla pojke kom till världen. Sju år sedan som jag såg honom för första gången liten, naken och arg som ett bi men ack såå himla sööt. Det var ingen tvekan om att det var en liten Liam som låg i min famn med ett par sparkbyxor på huvudet med ihopknutna ben. Efter det fanns det heller ingen tvekan om att det var Liam och jag med ett otroligt starkt band. Det var vi mot alla motgångar och alla jobbiga stunder. Jag skulle alltid finnas där för honom vad som än hände, och täcka upp för dem som vände oss ryggen.

Vi har haft en lång resa tillsammans med många jobbiga stunder men också väldigt lyckliga. Vi har stått sida vid sida och stöttat varandra. Han har blivit min bästa vän. Han tröstar mig när jag är ledsen, han skrattar med mej när jag är glad, han pussar och kramar mej och säger att jag är bäst och att han älskar mej.

För sju år sedan var jag 21 år, naiv, osäker, rädd och med ett väldigt dåligt självförtroende som drömde om en stor lycklig familj. Min dröm var att vara gift och ha två barn när jag var 25, eller rättare sagt jag hade bestämmt att det skulle bli så. Men det var drömmar och inget annat. Vad vet jag om mitt öde, jag vet ingenting om hur mitt liv ska te sig. Verkligheten var att jag blev en ensamstående mamma till en liten grabb med särskilda behov, inga pengar, ensam, en ledsen själ och med känslostormar som har gått långt över de yttersta gränserna. Försöka hålla humöret uppe, men det är inte så lätt. Jag fick helt enkelt lära mig att vara tacksam ta livet som det kom och inte ha några förväntningar. Även Liam lärde mig att bli stark och se saker och ting från den ljusa sidan. Det är jag så glad för. Jag vill även passa på att tacka min älskade mamma för att du fanns där och stöttade oss, utan dej.... hade vi inte haft nån. Vi älskar dej världens bästa mormor!!!!!

Idag är jag 28 år med ett mycket starkare självförtroende och ett rejält lass erfarenhet i bagaget. Och i dag har jag fått min stora familj..

Liam och jag har hittat hem :-)

För tre och ett halvt år sedan träffade jag min drömkille som har två barn, Pontus och Moa. Med dem delar vi vårt liv nu. Jag ska absolut inte säga att det har varit en dans på rosor, men allt blir bara bättre och bättre. Barnen har växt samman som syskon och familjen blir bara starkare och starkare.

När allt är som jävligast och motigast så är det ganska svårt att tro att man kommer ändå tillslut kommer att sitta lycklig i ett hus med en familj man älskar. Men vi gjorde det Liam och jag. Vi har fått våran älskade familj med massor av kärlek... Det är den bästa medicinen själen kan få.

Men det finns en till liten sudd som också vill vara med i vår familj, en liten krabat som i dag bara strax under decimetern.

Liam ska nämligen bli storebror!!!!!!! Gubben, du kommer att bli den bästa storebror man kan önska sej!

Vi ska få en liten bäbis. Jag har ett litet knyte i magen. Den 24 November ska den lilla komma!!!! Hela familjen är pirriga glada och förväntansfulla. Liam och Pontus vill ha en lillebror och Moa en lillasyster. Det ska bli sååå spännande.

Vårt lilla pyre!

//Puss o kram

från LioLi = Linda o Liam